Bara en DataDate

1

Hitta heta sexkontakter i ditt grannskap! 100% gratis Registrering!

När jag käpte den förbannaden maskinen anade jag aldrig att den skulle ställa till med så förbannat mycket. Inte nog med att den strulade i sig självt, utan den skulle också komma att betyda en total omvälvning i mina personliga relationer. Men jag kanske skulle ta det från början.

Mitt namn är… Äh, kan vi inte hoppa över det? Usch… Brÿnhilde Casparian, ryys… Det är morsans fel, men jag kallas allmänt för Bryn. Jag är forskare, dvs, jag spårar upp allt som folk kan vilja i dokumentväg. Alltså, jag spårar uppgifter från gamla papper. Därav den jäkla apparaten. Efter att ha fått en bra summa pengar för ett större arbete beslöt jag att modernisera mig lite och inhandlade en dator för att kunna arbeta effektivare och snabbare.

Efter att inte fått någonting gjort på tre hela dagar och nästan bläddrat sönder instruktionsboken var jag gråtfärdig. Med stort gnäll och jämmer ringde jag affären och beklagade mig, vilket medförde att de så småningom gav mig ett telefonnummer till hjälp. Jag var uppenbarligen inte den förste som haft problem. Jag ringde omedelbart upp numret och förändrade där igenom mitt liv.

Det var en sval kultiverad kvinna som svarade och lovade att komma och hjälpa mig. Och kom gjorde hon, i dubbel bemärkelse, men låt mig inte gå historien i förväg.

När jag öppnade dörren fick jag en chock, milt talat. Jag bor i en liten tvåa som jag faktiskt är ganska stolt över. Den ligger fint och jag har lyckats få inredningen mycket proper, men det var knappt jag vågade släppa in den här Ladyn. För så fort jag såg henne sjönk självförtroendet och jag visste plötsligt att jag bodde i en hög lump.

Hon var säkert en och åttio lång, ungefär som jag, fast det gav henne en stolt resning medan jag påminner mer om en flaggstång. Hennes hår var mer vitt än blont och uppsatt i en tjock fläta över hennes huvud – förutom två ringlande lockar framför öronen – som krönte ett ansikte som tog andan ur en.

Hög panna med markerade välvda ögonbryn varunder två stora förtrollande blå ögon lugnt såg på mig. En rak fint formad näsa över en mun som hade läppstift fast den egentligen inte behövde det – och sinnligt mjuka läppar. Hon var otroligt vacker med sin smäckra hals och höga byst under en mjuk sidenblus. Midjan som den fotslånga kjolen omslöt trotsar all beskrivning, så smal var den. Ändå hade hon fulländade höfter och en perfekt stjärt.

Hör ni vad jag brer på, men jag måste eftersom hon var så vacker och elegant att jag bara stönade. Livet är orättvist. Själv är jag svarthårig med bruna ögon, för stora bröst och ingen häck. Nja, inte riktigt kanske, men det kändes så då.

Som ni förstår av ovanstående blev jag avundsjuk så fort jag såg henne, men det gick snart över eftersom hon redan första dagen lyckades få mig att fatta hur mitt köpta skrälle fungerade. Och under de kommande två veckorna lärde Amorea mig nästan allt om den. Dessutom kom jag att tycka hemskt mycket om henne. Det är svårt att förklara;

Till att börja med heter hon Lady Amorea (Jo, på riktigt!) La Eonia. Jag vet inte säkert än, men jag tror att hon är tät som ett troll också. Typiskt, men det kanske är en del av hennes förtrollning. Att det aldrig märks på henne alltså. Jag menar, vilken annan adlig kvinna känner ni som utan att ens reflektera över det vräker sig på rygg under ett dammigt skrivbord för att koppla in en sladd. I en dräkt med kavaj som säkert kostat tiotusen spänn, va? Och dessutom gör hon det elegant utan att ens anstränga sig.

Så här efteråt vet jag ju varför jag kände som jag gjorde, men just då förstod jag inte. Eller ville inte erkänna kanske. Hon hade ett sätt att le mot mig som gjorde ett märkligt intryck. Hennes klara blå ögon började lysa och de fylliga röda läpparna drogs ut i ett snett litet leende, ungefär som hon skådisen, Ellen Barkin. Jag blev varm i kroppen varje gång och kände mig konstigt glad. Dessutom kom jag på mig med att rodna vid alla möjliga tillfällen.

Under de där två veckorna jag nämnde lyckades jag nog berätta nästan allt om mig själv. Lady Amorea pratade nog, men nu när jag tänker tillbaka så sa hon nog inte mycket om sig själv. Det bara verkade så. Nu vet jag naturligtvis det mesta, men då …

FÖRSTA KAPITLET.

 

Det var onsdag kväll när det ringde på dörren. Det jag numera hänvisar till som Otroliga Onsdagen. När jag öppnade stod Lady Amorea utanför. Jag hade inte bett henne komma så jag stod nog bara och glodde fånigt är rädd. Kanske därför som hon skrattade och sa:

“Ursäkta om jag tränger mig på, Bryn, men jag hade så fruktansvärt tråkigt. Jag undrar bara om jag fick hälsa på?”

Bara hälsa på! Förmodligen mumlade jag något intetsägande och släppte in henne, jag minns inte. Det jag minns är hur paniken slog ner i huvudet på mig som ett ton tegel. Jag hade inte dammsugit på tre dagar. I köket stod disken som hade ylat på mig sedan i går kväll när ett gammalt pergament hade fått mig att tappa intresset för diskmedel och sånt. Spritt över min lägenhet låg vad folk kallar tidningar och papper och lappar. Jag kallar det referensmaterial.

På mig hade jag en alldeles för liten T-shirt (resten låg i tvätten men jag kunde ju inte gå naken) och en minikjol där blixtlåset i sidan var trasigt. Jag hade ett brett bälte som var åtdraget för att hålla upp den. Hajar ni PANIKEN!

“Öhh… Ursäkta röran, men jag har arbetat rätt hårt. Välkommen in.”

Jag log vad som betecknas ett desperat leende. Lady Amorea log bara tillbaka och tog av sig kappan. Såg sig omkring och lade den över en stol som stod där och som jag inte minns att jag hade sett förut. Däremot såg jag henne. Håret vid sidorna var tillbakadraget i en hästsvans och flöt ut över hennes skuldror som änglasilke. De blå ögonen var elektriska och lyste över den röda leende munnen där vita tänder skymtade som gnistrande kristall. För en gångs skull hade hon ingen blus utan en vit luddig höghalsad tröja. Den smet åt runt den slanka kroppen och avslöjade att hon hade runda höga bröst som snudd på var större än mina. Något jag inte märkt förut. Kjolen var i samma vita tyg och satt som klister runt de mjuka höfterna. Och när hon gick in i vardagsrummet före mig var det ta mig fan söm på silkesstrumporna. Hon kunde gett vilken trettiotals filmstjärna som helst hjärtsvikt om hon levt då.

Anblicken var så vacker och förförisk att jag fick en klump i halsen.

“Säkert att jag inte stör. Du tycks ju vara fullt upptagen?” Amorea hade vänt sig om och betraktade mig frågande. Jag skakade på huvudet för att förneka det och lyckades samtidigt få dän spindelväven ur skallen. Mitt arbete var färdigt och jag hade bara suttit och finputsat på det.

“Nej för sjutton, jag är klar. Ursäkta mig ett ögonblick.” Jag snodde i väg till fönstren där datan stod mellan dem och sparade undan kneget. Sedan stängde jag av den och röjde av soffan så hon kunde sitta. När jag rätade på mig såg jag Amoreas blick följa kjolen som glipat upp när jag böjt på mig för att lyfta undan en hög papper. Jag kände mig generad för hur jag såg ut men det fanns något mer i den där blicken som gjorde mig nervös. Efter att ha hivat av högen på ett bord i närheten skyndade jag ut i köket och lyckades hitta att par rena glas i katastrofen. Kylskåpet pustade sur andedräkt i ansiktet på mig när jag öppnade och påminde mig om att pizzan på hyllan inte längre var bäst-före-datum.

När jag puttade upp svängdörren från köket stod Lady Amorea framför det av fönstren som var golvhögt och är ett slags fuskbalkong. Den nedgående solen färgade henne i guld och purpur och jag blev stående i stum beundran. Det enda jag kunde tänka var att hon såg ut som en drottning. En gamla tiders drottning med den utstrålning en sådan måste haft. Rak i ryggen med högburet huvud på den smäckra halsen. Guld över huvudet och blå vilja i blicken. Avslappnad stolt hållning som gömde kraften jag kände på mig fanns där. Plötsligt kände jag mig vemodig och ändå lycklig för att hon bevärdigade sig att hälsa på. Privilegierad på något sätt. Den halvfulla vinflaskan jag höll i kändes nu ovärdig henne.

Sakta vände Amorea på huvudet och hennes skönhet i guldskenet var sådan att jag knappt vågade tro den. Det var ett ögonblick jag ville minnas till döddagar.“ Jag älskar solen, Bryn. Jag kan inte hjälpa det.” Hon log mot mig och såg märkligt nog lika vemodig ut en kort sekund som jag kände mig: ”Det är så vackert.” Hennes ögon svepte över mig och ansiktet mjuknade till ett uttryck av vördnad.

Jag nickade och slet mig ur den konstiga känslan. Jag var nästan knäsvag utan någon vettig anledning och skyndade mig att hälla upp vinet i glasen. Det lilla glasbordet framför soffan speglade Amorea när hon kom fram och ställde sig på sidan av mig. När jag placerade flaskan på bordet såg jag hennes leende ansikte i glasskivan när hon sträckte fram handen och smekte mig på höften i kjolglipan.

”Vet du egentligen hur vacker du är, Bryn?” frågade hon lågt och jag rätade hastigt på mig. Röd i ansiktet och helt perplex undrade jag vad hon höll på med? På ett sätt var jag väldigt smickrad, på ett annat våldsamt generad. Det gladde mig oerhört att hon fann mig vacker men jag skulle aldrig erkänt att jag tyckt om smekningen, men innerst inne gjorde jag det. Amorea log ett mångtydigt milt leende och sade ingenting när hon lyfte glaset och smuttade på vinet. För att dölja min förvirring tog jag själv en djup klunk innan jag harklade mig och automatiskt svarade:

”Du också, Amorea.”

Hennes leende klarnade till en lycklig mjuk kurva som märkligt värmde mig. Helt oförklarligt kände jag mig som jag klarat något slags prov som varit okänt för mig. Jag fann att jag log tillbaka.

”Skål för oss.” Amorea höjde glaset och hennes lysande blå ögon sökte sig till mina och sög dem fast. Jag kände en svag oro när jag svarade med mitt eget glas och inte kunde slita blicken från hennes ögons glittrande djup. När hon sänkte glaset blänkte en röd droppe kvar på hennes fylliga underläpp. När en fuktig tungspets gled ut och fångade in den såg hon fortfarande på mig. Jag rodnade återigen när jag inte kunde låta bli att se på den nu glänsande munnen. Jag kände mig varm och drack skyndsamt upp resten av vinet för att återvinna fattningen. Jag visste inte riktigt vad jag kände och det skrämde mig. Amorea var en bländande sexuell skönhet, men det fanns något mer i stämningen som växt fram mellan oss. Med skräckblandad förvåning fann jag att hon starkt attraherade mig. Jag kom inte på någonting att göra eller säga.

Amorea ställde ifrån sig glaset och hennes ögon var ännu fästade på mig i den sista röda glöden från den nu försvinnande solen. Det svaga skimret fick henne att verka förtrollande skön när den slanka gestalten i ett glidande ljudlöst steg kom helt nära mig. Ansiktet tycktes lysa inifrån och munnen glödde. Sakta och oemotståndligt höjde hon handen och smekte mig över kinden. Jag darrade till och tyckte fingrarna lämnat brännande spår efter sig som fortplantade sig till mitt blod.

“Du känner det också, inte sant, Bryn?” Den låga rösten vibrerade av känsla och jag visste att svaret inte behövdes. Stämman hördes knappt genom mitt hjärtas stegrade, tunga puls.

“Det är en märklig natt som väntar oss. Men jag visste att jag någonstans skulle finna dig.” De obegripliga orden var fyllda av ödmjukhet och kärlek när hennes hand gled runt min midja och drog mig till sig. Motståndslöst lade jag händerna på hennes mjuka höfter och kände den vinsöta andedräkten mot mitt heta ansikte. När Amorea slöt ögonen var all min rädsla borta och det enda jag kände var blodets värme och längtan.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *